|
Jakt efter orre kan bedrivas på flera olika sätt. Det vanligaste är jakt
med så kallad ”trädskällare”, en hundras som har blivit framavlad att helt
och hållet skälla ståndskall på i första hand dom två största skogshönsen;
orre och tjäder, men även på ekorre och mård. Jag erbjuder alltså att visa
vägen i fågeljakten med hund. Själv är jag som tidigare nämnt utan egen
hund, men jag har många goda vänner som gärna lånar ut sin spets. Två
raser är det frågan om, finsk spets och norrbotten spets. En tidig
höstmorgon släpps hunden lös i skogen, den söker sedan i jämna intervaller
runt omkring oss för att finna löpor eller fågel i terrängen. Vi kommer
bara att se hunden ungefär en gång i kvarten, lite avhängigt på vems hund
vi lånar. Tillslut kanske den korsar ett spår av en fågel, söker i
riktning efter den för att sedan skrämma iväg den på flykt. En fågel
flyger inte så värst långt när den bara är skrämd av en hund, utan slår
fast i något träd kanske bara efter några hundra meter. Hunden, om den är
rutinerad ska då stanna till och lyssna i riktning dit den flög, för att
sedan höra vart den sätter sig i trädet. När spetsen väl vet det så
springer den mot platsen för att därefter inleda sitt skallarbete. Nu
skäller den till dess att jägarna har hunnit fram inom skotthåll och
försökt lokalisera vart fågeln sitter. Har du kommit så långt så att
tjädern eller orren är upptäckt ska du vara fullt nöjd! Det här är en
mycket känd jaktform som för övrigt är väldigt eftertraktad av utländska
jägare. Ibland kan man till och med måsta åla sig fram mot skallträdet för
att inte upptäckas. Camouflage för händer och ansikte är nästan ett måste,
om man ska ha störst chans att lyckas. Förhoppningsvis får man till sist
se skogsfågeln på sin kvist och är jaktlyckan också med, finns inga hinder
i kulans bana. Tjäder och orre kan även jagas i sort av uppflog. Det har
jag tidigare beskrivit där jägaren går omkring med laddat vapen i känd
fågelskog. Den jaktformen är nästan lite betungande, just för att man får
gå på helspänn hela dagen – för när som helst kan en tjäder lyfta framför
en! Detta är ingen nackdel, men jaktivern kan bli stor. Orre jagas också
på senare höst när dom börjar inleda sitt höstspel, annars infaller det
riktiga spelet i april och maj. Spelskytte är lite mera förutsägbart, det
går nästan i förväg lova att orrarna kommer! Om det inte är för dåligt
väder förstås. På en del ställen finns det färdiga gömslen som jägaren
inträder i den extremt tidiga morgonluften. Nu gäller det att vara före
orrarna på spelets arena, annars blir det inte någon fågel i säcken. Redan
i nattmörkret går man iväg och sätter sig för att vänta. När tid har
passerat börjar orrarnas bubblande och spelande att höras! Snart kommer
den första orren som slår fast i en hög asp och spänner ut
stjärtfjädrarna. Markerna verkar hålla fågel från alla väderstreck, och
fler och fler anländer. Vill det sig väl kan du till och med välja ut
tuppen med dom kraftigaste böjda ”lyrorna”. Annars är det vinterjakt på
dom båda sist nämnda som gäller. Att skida fram i klassiska julkorts
landskap, i jakt på svarta prickar i topp är och brukar vara som en saga!
Somliga dagar är nästan overkliga. Speciellt när snön bär, det är lagom
kallt, himmelen är kontrastrikt ljusblå och med snötyngda tallar längs
myrarna. Orren äter björkknoppar, medan tjädern uteslutande betar
tallbarr, det vet alla som tidigare jagat fågel på vintern. Därför söks
dom också i dessa områden; den mindre skogsfågeln vid gamla odlingar eller
där mycket björk är lämnat på hyggen. Sveriges största får man leta i
komplexa myrsystem, där tallen helst är hårt äten på en begränsad yta.
Dagen är kort före årsskiftet, så det mesta får jägaren ut av en dag i
slutet av januari. Den själva toppjakten bedrivs ändå egentligen från
mitten av november ungefär, till innan februaris inträdande. Här jagar vi
på marker där det allt som oftast finns fågel. Det kan hända vara ganska
långt ifrån Vilhelmina, men det kan det självklart vara värt – en mindre
bortavistelse. Tänk dig att få se den markanta svarta pricken, som det
nästan alltid är frågan om. Rätt ofta upptäcks också fågel i handkikaren,
där en tjädertupp sitter djupt nersjunken i kronan på jättefuran och river
barr! Man smyger alltid i skydd av något mindre träd tills att avståndet
är det rätta, utifrån din förmåga att skjuta och vädrets makter för
stunden. Ryggsäcken blir stöd för studsaren och hårkorset placeras...
|