|
Är
en personlig favorit! Både lockjakten och uppflogsjakten kan hjälpa till
att få denna skogens högvilt i säcken. Helst skjuter jag aldrig en järpe
med hagelbössa på uppflog, det känns fegt. Den lilla visslaren är alldeles
för ädel i sin karaktär, och mycket mera värd ett perfekt och välriktat
kulskott av den minsta klassens vapen. Järpen ska skjutas fint, högst upp
och långt fram – i lungan eller halsfästet, för att skydda det extremt
dyra och smakfulla köttet. En hund med dreglande käft får enligt mig
aldrig vare sig slita eller bita i denna vördnadsfulla fågel. Den ska
endast lyftas varsamt upp med handen och för en stund betrakta det vackra
och sköna i skogen! Järpen får aldrig veta om, och när den ska skickas av
sin trygga grankvist. Ett mål för en hund eller hagelsvärmen blir den
aldrig för mig. En skonsam och solid blykula laddas i ”salongaren” och
bäckskogen intas som pass. När tid har gått så ljuder den lilla pipan av
stål – för att härma tuppens skarpa vissling. Kanske den här gången eller
inte får du svar av rivalen. Järpen lyssnar alltså gärna till andra av
artens likadana ljud. Ibland kan du få gå en hel dag i det bästa av
järpland, utan att varken se eller höra skymten av en. Andra morgnar så
kommer man ihop med en hel kull. Det är alltid tuppen som kommer, som tur
är för att spara och säkerställa en kull till nästa höst. Tillslut kanske
man har tagit gömsle intill en rejäl enbuske och fått svar av allt
visslande. Somliga järptuppar drar bara runt jägaren på tryggt avstånd,
som för att fundera vad det är för märklig artfrände som inhyst dennes
område. Ibland får du också fågeln med burrande vingslag på nära håll och
öppen kvist – då, ska skottet gå!
|