|
Det
vilt som är en grund i mitt hantverk. Den här trädens överman jagas i det
närmaste uteslutande på våren, tiden när jaktmarkerna föds på nytt.
Jakttiden börjar i Västerbottens län redan den första oktober, men det är
som sagt ytterst få som börjar jaga bäver då. Mörkret sätter käppar i
hjulen, och andra jakter och arter ”konkurrerar” som det oftast heter.
Bäver finns nästan överallt i kommunen. Men företräder helst områden med
mycket inslag av lövskog. Mina bävermarker är till största delen nere i
skogslandet. Boende och resor får därför planeras utifrån det. Man jagar
oftast ett kvälls- och ett morgonpass. Den tiden på året som det nu
vanligen gäller är solen på väg upp omkring två redan. När jag jagar sover
jag ibland ute i skogen några timmar, medan jag väntar på att det på nytt
ska bli skjutbart ljus. Då jagar jag till ungefär sju på morgonen, sedan
brukar det vara befogat med lite sömn igen till kanske tio på
morgontimmen. Annars är man aldrig människa resten av dagen med så lite
sömn. Passet intas som regel vid en matplats eller bäverns boning –
hyddan. Där vistas dom gärna och erbjuder ibland ett skottläge! Ungarna i
familjen stannar på samma plats tills dom hinner bli två år gamla, efter
det väljer dom yngre att söka nya och egna ställen att etablera sig på.
Jag riktar jakten nästan jämt till ett- och två åringar. Detta för att
bevara jakt för flera år framåt i tiden, ett djur får ju faktiskt aldrig
utrotas på något sätt! Ibland kan jag med säkerhet konstatera att det rör
sig om den vuxna hanen i familjen, och kan om så vill därför också skjutas
– med gott samvete dessutom. Bävrarna lämnar aldrig området och hyddan
bara för att denne försvinner. Utan brukar som regel ersättas med en ny
ifrån ett annat håll. Du sitter på pass en kylig vårmorgon med solen i
ryggen, klättrandes upp bakom mäktig skog. Ett par knipor skyndar förbi i
den höga luften på väg till sina ungars plats. Svanar ropar från avlägset
håll, tillsammans med trumpetande gäss vid selets bortersta rand. Vattnet
kommer sakta rinnandes - dekorerat med vitt skum i strängar. Dessa
upplöses neröver åns bredd och intar färgen av resten, svarta
solglittrande vattenmassor. På ett ställe bryts det enhetliga av en
silvrig plog. Det är inte krickan eller andra änder som vanligt, utan
bävern! Den styr med lågt och tryggt huvud mot andra sidan. Där är det
gamla fjolårsgräset tillplattat och bestrött med små gula videkvistar.
.222: an kläms fast mot den döda torrtallen framför dig och hårkorset
följer bäverns rörelse mot andra sidan land… Nu saktar den in och kravlar
sig långsamt upp, samtidigt som vattnet rinner av den guldbruna pälsen.
|