Det är inte alltid som mina lockmedel och metoder fungerar utan klander! Här har mården kommit över bäcken långt nerifrån sänkan och upp mot trånget där fångstplatsen var. Trots att jag hade mitt ytterst beprövade lockmedel så stannade mården alldeles intill fällan. Avståndet är inte mera än femtio centimeter ifrån fällans öppning!
 

Här är en lite bättre bild, men annars är spår i snö svåra att få fast i kameran. Som ni ser så kom mården nerifrån förbi granen och upp på kullen vid fällan. Där trampade den runt en smula för att sedan obekymrat fortsätta vidare upp mot bergets branter. Jag brydde mig inte om att byte bete eller ändra på något, för jag har varit med förr och vet att mården aldrig glömmer en sådan skatt.
 

Jag fortsatte min fångstrunda och kom efter någon kilometer till den här fällan. Jag tittade hastigt in i den och såg att den hade slagit igen. Direkt såg jag päls vid slagplattan, och tänkte att det nog var hermelinen. Jag spände lös fällan och öppnade sidoluckan på Evald Hellgrens mästerliga konstruktion. Nej men hade jag fått en ekorre tänkte jag... men precis efter att tanken rungat ut så såg jag att pälsen var annan; brun och längre till stråna. Fast jag fick det inte att gå ihop?
 

Snön hade lagt sig över all bevisbörda så jag hade inget att gå på. Jag tittade in och funderade. Till slut kom jag på att jag hade varit för sen att vittja mina fällor minsann! Det finns bara en som gör det så snyggt utan att förstöra och gnaga sönder, med några få undantag. Jag stöttes emot en mycket tråkig och ledsam uppsyn av den halva mården! Merparten av alla jägare och fångstmän hade aldrig brytt sig utan bara skyndat vidare. Men jag tog lös den och satt en stund och betraktade. Jag såg på ansiktet att det i alla fall var en vacker hanmård - när den var hel.
 

Dennes kranium var helt och kunde inbringa en slant. Framtassarna fanns kvar, likväl som morrhåren till flugorna. Den gula strupfläcken kunde fortfarande bli en hel del flugor trots att bakkroppen inte fanns. Det skinn som var kvar på kroppen kunde också bli Trapperns flugbindningsmaterial; mård på bit, men svansen var allt borta... så satt jag och räknade tyst för mig själv. Men magsäcken var naturligtvis också försvunnen och uppäten. Jag kunde varken få hela den totala kroppsvikten, lika lite som längden den hade med och utan svans. Mycket av mina dagboksanteckningar var utarmade. Av principiella skäl ska jag nu göra en skrivelse till staten och yrka på en kostnadsersättning för det inkomstbortfall som det medförde för mig. För det är ingen skillnad på jag och en renägare. Är jag jakträttsarrendator så äger jag mården så länge den är på min mark, liksom lappen äger sin ren. Tjuvskjuter jag en järv så blir jag bestraffad och fängslad av staten, för det är staten som äger järven. Men om järven åsamkar min näring skada, är då staten ansvarsskyldig?