Och tro på tusan, kan man börja med en mening så? Jodå, det kan man. Varför skulle jag använda den defekta åtelkameran till mitt lockmedelsförsök? Jag testade ju åtelkameror åt ett företag, och i inledningen så fick jag en kamera som inte läste SIM-kortet i någon ordning. Så omgående fick jag en ny av leverantören. Men det var ju som att kameran fungerade ibland, och när jag nu ville få bildbevis för mitt nya lockmedel, så måste jag naturligtvis använda den kameran som inte var riktigt hundra… Mina andra var ute på ännu mera prioriterade platser, en av de på en mycket frekventerad brunstplats, högst upp på ett berg – och den ville jag ju inte hämta ner.

www.vildmarks.se
 

Så en genomgångsfälla för mink placerades på en ännu mera känd mårdväxel. Att det fick bli en modell för mink berodde bara på att jag så sällan använder mina mårdfällor för markfångst, att dessa i stort sett saknar ingångstunnlar. Och då var det enkelt att ta Evald Hellgrens förnämliga IHJÄL-mink (www.ideverkstaden.com). Men strax före fällan kom på plats så hängde jag bara upp min lockmedelsburk, med mitt nya specialmedel för mård och grävling. Alla sörlänningar påstår sig koka ihop allsköns olika sött baserade lockmedel, och för en massa år sedan började även jag att pröva detta. Lyckades rätt dåligt, men tog upp försöken igen på senare tid. Men som alltid så måste jag förveckla mina recept. Mitt nya sörlänningsanpassade lockmedel är i grunden blåbär; spetsat med honung, fikon, ägg, kanske några lingon och kråkbär åt björnen, socker och lite annat.

www.vildmarks.se
 

Detta hopkok fylldes i burken på den tunna granstammen mitt framför kameran, för nu har jag börjat jaga bevis. Fotografiska garantier för mina produkters förmågor, kort och gott. Jag var tillbaka på platsen ganska precis en vecka senare, och vad fick jag se till min stora förvåning? Jo, kameran (som jag skulle ha skickat tillbaka till leverantören) hade tagit tre bilder! Men av någon anledning hade det skett en sorts överexponering, eller att djuret hade varit för nära linsen, eller objektivets öppning, så att stora vita ljusbågar uppträtt. Det har hänt förut att mink har intresserat sig för kameran och skapat lustiga närbilder – supermakronärbilder. Mården fastnade inte på bild, men den revirmarkerade vackert mitt på stenblockets kant, strax till höger om lockmedelsburken med ”sylten” in!

www.vildmarks.se
 

Mitt lockmedel av söta ingredienser var på det berömda håret att fungera mitt framför kameran, och fastna på bild! Men icke, otur nummer 1. Jag utgick ifrån att kameran skulle helt plötsligt fungera, kanske lite med guds hjälp av ”skänk ifrån ovan principen”, så jag trodde fortfarande blint på samma kamera, att den bara kanske snällt hade – gått till sig. Då kom Evalds fälla fram, och mitt andra lockmedel skulle få bekänna ryktbarhet och applicerades i fällan. Denna gång var det den förruttnade rödingen som återigen fick försöka. Jag har ju skrivit om den här rödingen förut, och visst… det kanske finns ett och annat kryddkorn i burken, eftersom att jag av en slump kom över möjligheten att få göra lockmedel av detta. Min vision är att ta upp produkten i mitt sortiment med förruttnad röding, men detta är allt för dyrt. Fast nu skapades möjligheten av en liten slump, men burkarna jag har gjort kommer ju inte att räcka hur länge som helst.

www.vildmarks.se
 

Men hur som helst; fällan var rätt ny och hade inte mycket andra doftämnen i sig, utan var i stort sett helt ren, så jag visste ju att om jag skulle få en mård, så var det enbart doften av surnad röding som den hade attraherats av! Märkligt var i och för sig, att inte mården plockade ner lockmedelsburken med syltlockmedlet. Men det är inte alltid att rovdjuren har gjort det vid dessa tester. Rejält med surnad röding hälldes i ena ingångstunneln på minkfällan. Den ställdes intill samma stenblock där mården revirmarkerade, och stängdes igen på den sidan där rödingen fanns. Någon rutten björkstubbe och annat kamouflerade fällan spartanskt. Jag var till fällan efter bara några dagar, men inga bilder hade kameran tagit. Det är känt sedan länge att även den simplaste fångstplats drar till sig rovdjur av skilda slag och storlek, så jag tyckte att det var egendomligt.

www.vildmarks.se
 

Efter en liten dryg vecka gick jag upp till fällan igen, och till mina blandade känslor upptäckte jag förändringen vid stället. Det kan ni redan på förhand föreställa er hur det skulle kännas att komma fram till mårdfällan i september… och om det då skulle sitta en mård död där… Det är inte frågan om någon glädje! Jag har gjort dessa tester mot min vilja in i det sista. Jag vet att det är för orrkycklingarnas skull, och harens ungars. Men allt för mig handlar inte bara om död och räkenskaper vid jaktårets slut. Är det glädje för jägaren att komma fram till fällan, och som i detta fall det nu blev… att gå fram till fällan där mitt livs största mård skulle sitta fastklämd, död… med ägg av flugor längs tänderna och läpparna… med ett skinn tunt, blått på lädersidan, ljusbrunt och utan underull. Med en svans som knappt duger till mina fiskeflugor… Det är inte verklighetsförankrad och genomgripande jaktglädje! Glädjen är först total när den klassiska cirkeln är dragen i ett streck - i en rund, sluten ring.

www.vildmarks.se
 

Men nu hade jag gjort detta val, för att på ett lite enklare sätt få spännande och bevisförande bilder på att mina lockmedelsprodukter verkligen fungerar. Mården gick rakt in i fällan där min förruttnade röding fanns, men kameran tog inte en endaste bild! Tragedin och besvikelsen var total när åtelkameran fördes i testläge, och siffrorna visade noll. Jag hade gjort allt detta, gått fram och tillbaka, burit på fällan, fixat och trixat med mina lockmedel, flyttat minneskort och batterier, fotograferat och antecknat… till intet i mening och slutresultat, om än ett resultat som inte blev det väntade. Jag skulle inte ha använt den kameran, men jag är tacksam för att företaget skickade en ny på direkten.

www.vildmarks.se
 

Själva poängen var ju att få på bild när mården kom till fångstplatsen, smög försiktigt fram och luktade på allt oväntat, för att sedan smyga mot fällöppningen… och sedan försvinna in med endast svansen utstickande. För den människa som har prövat sig på jaktfilmandet, vet vad det handlar om. Att filma inlevelsefullt och pretentiöst före ett stundande skottillfälle, för att sedan missa själva skottet! För mig känns det ju som, och det blir ju som ett enda ”arrangerande”… jag hade ju nästan lika gärna kunnat bluffa till mig detta scenario, bara genom att stoppa dit en annan mård och låtsas… lika lite värt blev detta. Det kändes för jäkligt helt enkelt. Kameran hade inte fotat en enda bild, och mården blev min allra största för mina dagar. Jag kunde inte ens glädjas åt det djupt bruna, tjocka – glänsande vinterskinnet på mården. Jag kunde inte ens glädjas åt det vackert uppstoppade och minnesrika montaget, på mården i spillkråkehålet. Med tanke på det antal mårdar som fångat till dags dato, och nu först får jag mitt livs största. Så hur lång tid kommer det att ta tills nästa… som då förhoppningsvis blir fullpälsad? Men visst, jag fick ju mården med hjälp av mitt lockmedel som var en del av grejen. Fast inte med den fulländade nyttan. Jag hör bara mina jaktkamraters röster i huvudet: - Jamen det var ju bra för hunden! Vilket hundjobb! Det var tur att vi fick den för hunden i alla fall… och så vidare, och så vidare. Jag är så jävla less på detta förblindade, trånga synsätt! Allt handlar inte bara om att nedlägga vilt i rader, skalltider, drevtider, uthålligheter, förföljanden och så vidare… Lyft blicken och se er omkring, det finns något mera! Min mest kända och uppmärksammade film hade i huvudsak en enda tråd – rakt igenom. Och av alla utlåtanden jag fick om den, så var det nog bara en… där jag verkligen kunde se, att det gått hem. Han skrev något i stil med att: ”antingen förstår man det, eller så gör man det inte”.

www.vildmarks.se