|
Jag fick ett telefonsamtal för en tid sedan, ifrån kusten tycks jag
minnas. Det var Kenneth Norman som ville att jag skulle testa en av hans
produkter - Vildmarksbrynet som han kallar det för. Självklart så kunde
jag ställa upp på det. För, för min del är brynet precis lika viktigt som
själva kniven. Där jag har en kniv, där har jag också ett bryne, och det
vill inte säga lite om hur många brynen jag äger, eller om hur få knivar
jag innehar. Det beror ju som vanligt på perspektivet. Jag fick ett gäng
små foldrar och brynet i en mycket snygg förpackning genom posten.
Tydligen är han, och gissningsvis hans sambo även smyckes tillverkare.
Enligt foldrarna, för hemsidan registrerade jag mig aldrig i, så rör det
sig om lite unika, skickligt gjorda och ovanliga smycken - med gamla anor.
|
|
För övrigt så krävde deras hemsida ett sorts inloggningskonto, vilket jag
personligen både tycker är onödigt krångligt, inte kundvänligt och alls
inte speciellt säljtaktiskt smart. Den moderne människan är lat, stressad
och precis som jag rätt allergisk mot allt vad inloggningar och lösenord
heter. Hela världen består ju snart av lösenord och siffror! Men men, det
är väl helt enkelt bara att registrera sig och flanera genom sidan, men
det gjorde inte jag. Fast jag avskyr ju datorn och andra sidan, det torde
inte mångfalden göra gissar jag.
|
|
Brynet var gjort av en halvädelsten som kallas för Jaspis. En finkornig
kvartsaggregat med många färger och skiftningar. Stenen tilltalade mig
helt klart till både färgen och formen, men varken färg eller form slipar
mina knivar. Brynet är 85 millimeter långt och lite drygt ett par
centimeter brett, i sin största ände. Jag hann inte använda det speciellt
länge förrän jag direkt kände en väsentlig sak, det avverkade för lite
material. Kniven på bilden är en turists kniv som jag renoverat, den hade
hårt stål, rostfritt och var pinsamt slött och skadat i eggen. Brynet kom
genast till korta i samband med den kniven i alla fall. Jag drog därför
också slutsatsen att brynet skulle ha en sida, för det hade ju faktiskt
fyra stycken, mera grovt slipad än de andra. I och med det så skulle
brynet självklart ha blivit mera mångsidigt, och även kunnat ta itu med
svårt drabbade skärpeverktyg. Det första försöksobjektet var alltså ingen
hit i resultat, någon av sidorna borde ha varit mera grovkornigt. Men det
kom mera vassa föremål som krävde omsorg. Mina skalpeller är i normala
fall förbrukningsvaror, men eftersom jag är naturens företrädare och
vårdare så ogillar jag allt vad slitande och slängande heter. Det finns
ättlingar som också har rätt att leva här. Jag har aldrig kunnat bryna en
skalpell, även om jag har velat, på grund av att samtliga brynen har varit
för grova.
|
|
Men nu fann jag fasanen i odlingslandskapet. Detta bryne är som gjort för
den sista finishen, den slutliga skärpan! Det var inga som helsta problem
att få dessa instrument lika skarpa som innan förpackningen revs upp. Men
nästa tingest skapade också en liten besvikelse - yxorna. En yxa är
sällan, och behöver inte lika ofta ha samma skärpa som till exempel
kniven. Så då hade det varit mera lämpligt med ett bryne som var grövre,
och gjorde jobbet snabbt och effektivt. Samt att det så klart skulle
avverka mera material, eftersom att yxorna som regel kan bli mera skadade
i eggen. Det är inte sällan jag drar över yxan med stålfilen. När
älgskallar klyvs, pimpelhål hackas upp, och tjäderkroppar med muskelmagar
huggs upp till mårdfällor, då är det ibland oundvikligt att eggen på yxan
får stryk. Även, fast jag alltid vill kunna raka mig med min skogsyxa.
Brynet var mycket enkelt att använda till alla sorters knivar som jag
hade, tillsammans med lite vatten, som det kräver. Stenen gjorde alla
eggar väldigt vassa, om än att det kanske tog en gnutta längre tid. Men
tiden äger jag, så det är aldrig något problem. Till krokarna och mina
sömnadsnålar var brynet kort och gott en dröm - av självklara skäl! Ju större redskapet blev,
desto mera insåg jag att brynet gärna hade fått vara lite längre, för att
spara fingrar och annat. För att det skulle vinna mig helt, så hade jag
önskat mig - åtminstone en sida som var grövre sågad. Fast då skulle det
så klart inte bli lika fint som ett hänge, som det också står på
förpackningen. Men för min del så har jag det hellre till nyttan av att
göra knivarna vassa, än att se finare ut. Det sist nämnda är dessutom en
blyg utopi. Hur som helst så har jag brynet kvar i benfickan tillsammans
med lill-Eka´n, och där kommer det att få bli kvar, för som i så många
andra sammanhang behöver inte det ena utesluta det andra. Priset är helt
okej.
Hemsidan som kräver inloggning:
www.kingdomofgold.se
|
