TJÄDERPENNOR

Det här stället med en stjärtpenna av tjäder är en exklusiv men förhållandevis billig produkt av Trappern. En överkomlig present för de flesta, till jägaren eller skogsmänniskan är denna ovanliga penna! Den är fullt fungerande med en riktig bläckpenna som har borrats in i fjädern. Stället utgörs av en bit stam ifrån en tall, oftast i sin tur dekorerad med lite lav. Jag eftersträvar att alltid tillverka dessa med ämnen ifrån de äldsta tupparna. På bilden syns dock min egen – av en yngre tjäder.

Lite roligt skulle det vara att underteckna en stor affär med en penna gjord på detta sätt! Den står där på jobbets skrivbord, för att påminna om höstars äventyr med finska spetsar, och krokiga näbbar. Ibland har ju hunden hunnit slita bort bra många av de väldigt dyrbara stjärtpennorna, och då vill man i alla fall kunna göra något av dem som väl lyckats bevaras. Ge bort pennor av tjädern till dina jaktkompisar. För går det inte att konservera hela fågeln, är det här ett alternativ. Om tuppen är nog gammal – så har hela bläckpatronen borrats in. Det gör att den räcker precis lika länge som vilken annan penna som helst. Inte för att jag tror att det blir den som nyttjas mest, men ska det vara så ska det! Idén i sig är mest tilltalande, och hyfsat efterfrågad.

När jag drar mig till minnes så blev jag ut för ett tråkigt slut på en fin jaktdag, en vinter för några år sedan. Tjädertuppen hittades igen efter att jag skrämt den ur en skyddande låg tall. Den svarte satt och sträckte sig mot den grå högvinterskyn i översta delen av en stor gran. Jag gick med snön upp till midjan mot en mindre kulle framför mig. Kulans bana var ren och fri från eventuella störningar. Den lilla gråa säcken av vadmal lades med ryggsidan upp i snön, och den mindre passande plastiga Blasern på den. Tuppen satt likt den av plåt på hemmakyrkans torn. Det visste jag före dragningen i avtryckaren att den var min, för det fanns ingenting som kunde gå fel. Bössan sköt utan anmärkningar, avståndet var rimlighet och pulsen måttlig. Till detta fanns ett trycke av klass. Den varma patronen fördes in, slutstycket tätade bakom och spänntangenten blottade röd markering. Från hårkorset flög tjädern, som att den helt sonika bara kände för det. Mitt eget ansiktsuttryck skulle jag allt vilja se då! Vid sidan om granen fanns bara ett par fjädrar, eller rättare sagt spetsarna av dom. Två stycken toppar av tjäderns handpennor! Hemma jämförde jag flera gånger mot en som tidigare inte hade trotsat Normas projektil. Granskningen sa en träff längst bak i tuppens lungspets, och reaktionen efter skottet kunde ställas i relation till femettan i älgen. Blodet kvar i omlopp, syresätter hjärnan tillräckligt och djuret beger sig – i alla fall. Den kroknäbben lever inte idag, och fick heller inte se den stundande skymningen då. Spetsen av den fjädern är nu min vindmätare vid all smygjakt, ett minne alltså. Skjuter du så dåligt att du bara får en stjärtpenna dinglandes ur tallen, så vet du nu vad du ska göra av den!