Så här började min morgon. Ingen annan än jag... och en till var vaken - fast jag var ändå ensam i min lätta, lilla kanot. Uttern med sitt nästan dussin flugor drog på gränsen till störande mycket till vänster, och en med litet motstånd, grunt gående Rapala till höger. Sjön är vid, blank och bred - nästan ett par tusen meter. Elden skulle spraka vid hans gamla kolbitar, ett stycke bortom "Din och min plats"...   
 

Ett par gäss var i färd över till min sida, men det brukar inte hända så här års. Något lite lägre var i följe bakom? Alldeles för dålig är jag på att använda handkikaren, men det man inte ser med blotta ögat är väl inte lönt att titta på? Det kan man ju i alla fall drömma sig till - om hur det skulle se ut... Lappens hobby måste det vara, ja ja... fint vore det om den var vild, fast tysken hade skarpt gillat bilden i alla fall trodde jag. Hornens riktning gick åt ett annat håll, och då fick jag bråttom!
 

Nu var det frågan om sekunder. Allt skulle stämma, rak horisont, centrum, skärpa, uttern, spöet och kanotens riktning. Tur att den är stabil trots sin litenhet! En chans i livet - var detta som en trisslott? Två bilder och möjligheterna var förbrukade som en tänd tändsticka. Aldrig mera skulle detta uppenbara sig rann genom huvudet. Om jag hade fastnat i botten med wobblern redan innan jag kom ut på storsjön? Om en harr högg på en av flugorna? Om jag överhuvudtaget inte ville bege mig hit den här morgonen?
 

Jag lät den få avstånd efter tacksamheten och tog ikapp mot land. Inte varken kunde eller ville jag missa en hel serie. På det villkoret att han inte riskerades att skadas eller få vatten i lungorna. Varför just här, mitt på hållet, från all mänsklig närvaro? Var lon efter den? Vad som blev av fiskeutrustningen en sån här gång fick bli en tvåa. Inte ens mitt livs största öring skulle jag bry mig om. Det är inte den grundaste sjön jag känner till heller direkt. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att simma över just där! Om jag hade sluppit uttern. En kanot är mera än vanligt lidande av en ständigt stretande utter. Uttern vill ju ut, och bort... medan farkosten är lätt.
 

Så gott det gick höll jag kursen och satt beredd. Om jag var en större egoist hade bocken visat sig ännu mera i fokus på bilden, men den flämtade fullt tillräckligt uppe på land - där den blev ståendes. En brant hög kulle eller rem som norrlänningen skulle ha tagit tunga. Kraftiga och spänstiga språng lämnade vattnet kvar åt fisken.
 

En glänta uppenbarade sig som en beställning. Var någon med mig? Nu var jag inte längre ensam, när alla andra fortfarande låg och drog djupa andetag. Vad tänkte han på egentligen? Och då vi möttes på sjön? Bland de mest sällsynta mötesplatserna för en Råbock och Trappern - men givetvis den allra bästa. Lagom skuttade den i land vid min morgons kaffetår... Uttern togs in, men Rapalan hade fortfarande några meter på sig att ge filéer. 
 

Brant och högt beläget brukar jag lägga mig ner, i alla fall här, av samma anledning som jag tror att lodjuret skulle ha gjort. Det känns fattigt genast när någonting liknande har hänt. Då är det ju borta och lagt undan åt evigheten. Allting är plötsligt bara ett minne i tiden, känns gammalt och förlegat. Nu var det över. När kaffet smygandes kokade upp och pannan fick plats på stenen... så kom rikedomen. Himlar så förmögen jag är på frihet och vackra hågkomster! Pengar är inget - verkligen inget. Jodå, han var med mig. Det var tack vare... Nu för tiden kokar jag alltid en kopp extra.